Att vandra genom livet – genom att hålla Gud i handen – och vara hans lilla barn som han tar hand om. Vilken dröm! Att han dessutom är aktiv – genom sin högst närvarande Ande – och ger oss vägledande impulser, undervisar oss om den väg vi ska vandra – vilken lycka!
Det innebär inte, som man lätt kan få för sig, att han fixar allt åt oss så att vi får ”glida fram på en räkmacka” genom livet. Ursäkta bilden. Jag har aldrig fattat den själv. Alltså hur den bilden blev ett svenskt ordspråk, typ. Men att det är en bild på att ”få allt serverat och ha det bekvämt och roligt” – den delen fattar jag… Gud är ingen ”curling-förälder”…
Livet består av en massa utmanande situationer som vi med Guds hjälp lär oss att ta oss igenom. Därför lär vi oss massor på vägen. Jesus lämnade sina lärjungar med både sorg och glädje i hjärtat – men pekade med hela handen på vägen till Livet. Gud själv säger att ”Även om bergen viker bort och höjderna vacklar, så ska min nåd inte vika ifrån dig eller mitt fridsförbund vackla”. Hebreerbrevets radikala författare säger ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära.” Det behövs ibland för att vi ska kunna möta Gud och se vägen igen – när många människor vanärar och ”förmörkar” Gud… Det måste betyda att vi inte får bli alltför kära i våra fyrkanter – utan alltid måste vara redo att bryta upp och gå en ny väg med Gud. Vaya con Dios!
I Psalm 147, om ’Herrens välgärningar’, beskrivs, med många verb, hur Gud ”bygger – samlar – helar – förbinder – bestämmer – nämner – stöder”… Det känns enormt betryggande för ett barn att ha en så aktiv och närvarande Far!
Joh 16:16-22; Jes 54:7-10; Heb 13:12-16; Ps 147:1-7