Ska jag hålla reda på min bror?

Vilken arrogans – vilket förakt Kain kastade ur sig, efter att han hade mördat sin bror…! Nånstans visste han förstås att han borde älska sin bror, inte vara avundsjuk och hatisk. Ända sen dess har mänskligheten plågats av samma ande av och till.

I Afghanistan utspelar sig i våra dagar obeskrivligt förfärliga saker när en västerländsk kultur med våld försökte göra om en österländsk kultur i 20 år. Europa gick mot demokrati under en 500-årsperiod och är inte helt framme än. Det hela var dömt att misslyckas på förhand. För man ser inte sin bror i den andre, utan han blir reducerad till enbart fiende – och inte människa.

Jesus berättade liknelsen om den barmhärtige samariern. Han var den föraktade ”andre från ett annat ställe” som älskade mer än de som bodde nära men inte brydde sig (prästen och leviten). Samariern gick över en gräns och älskade och tog hand om en sönderslagen främling på egen bekostnad. Så blir Guds rike utlevt genom vanliga – av andra föraktade människor – också i våra dagar. ”Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud”, säger Johannes.

”Om någon inte tar hand om sina närmaste, och särskilt sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror”, säger Paulus. Han visar att det finns en förväntan på trons människor att de ska älska sin nästa som sig själv. Låt oss aldrig bygga vår tro till ett teoretisk elfenbenstorn där vi sitter bekvämt avskärmade från verklighetens folk; de vi är kallade att älska och ta hand om.

Ja, för att svara på den retoriska frågan, du ska hålla reda på din bror. Inte bara han som är född i samma familj som du, utan du kan till och med få syn på en bror i någon som inte var din bror – och så vara med och bygga fred i världen. Allt beror på hur du ser när du ser…

Be med mig: Fader, förlåt mig när jag har föraktat. Hjälp mig att se så som Du ser och göra det Du gör i världen idag. Älska världen genom mig.

1 Mos 4:8-12; Luk 10:30-37; 1 Joh 4:7-10; 1 Tim 5:8

Sann frihet

Verklig frihet är bland det underbaraste som finns. Äkta frihet bär med sig stora möjligheter och stort ansvar. Man är inte begränsad, instängd eller hindrad av något – utan kan använda sig av friheten och skapa sig nästan vilket liv som helst.

”The land of the free” brukar jänkarna kalla sitt land. Och det stämmer i hög grad – speciellt utifrån ett individualistiskt perspektiv. Utom för de som blir bundna av lögner och ”fake news”. Sann frihet är knuten till Sanningen – som ”sätter oss fria”.

Ibland kallas det för frihet att man inte tar hänsyn – eller visar respekt för – andra människor, utan bara sig själv. Det blir en falsk frihet som inte bygger vare sig relationer, trohet eller kärlek. Friheten måste alltid paras med respekten och ansvaret för ”nästan”. Särskilt om man menar sig vara mogen.

Jesus kallar mänskligheten att leva i sitt högre (pånyttfödda!) jag och umgås med Gud – istället för att alltid förbli i sitt lägre jag – bunden av alla lägre drifter som så kraftfullt marknadsförs i världen. Vi har fått bli ”tjänare åt ett nytt förbund”, det gamla funkade inte längre. Istället för att vara bundna till det lägre får vi nu av nåd vara knutna till det högre och renare och bättre hos Gud och hans Ande. Att tillhöra Jesus är nyckeln till friheten.

Nog känner vi av – av och till – hur osäkerheter, rädslor, skam, skuld och trauman försöker hålla oss nere och begränsa vår frihet i anden? ”Åndsfrihet”, säger danskarna om det vi kallar yttrandefrihet. Visst låter andefrihet starkare på nåt vis?

I snart 62 år har jag knallat omkring här på jorden – ingenstans har jag funnit en sådan frihet som just hos Jesus, Gud och den helige Ande. Sann frihet är verkligen det underbaraste som finns.

2 Kor 3:4-8; Joh 17:16

Som törstig jord

’Min själ är som törstig jord inför dig’. Vilket härligt sätt att uttrycka både sin övertygelse att en osynlig Gud lyssnar och samtidigt sitt stora behov av nåd, vatten och regn…

Vi människor lever med lite olika attityder och inställningar till varandra och till Gud. Vissa attityder tjänar/betjänar oss och andra bättre. De kan variera över tid också för oss alla. Att igen och igen landa i samtidig övertygelse och ödmjukhet – det känns som den välbehövliga balansen. Inte för starkt och inte för svagt. När jag är törstig får jag dricka mig otörstig…

Jesus drog liknelsen om Farisén och Tullindrivaren som bad med helt olika attityder. Farisén upphöjde sig själv i bönen – och inte Gud – även om han faktiskt tackade Gud. Det är trots allt mer än en del nutida fariséer som över huvud taget inte ber. Tullindrivaren ödmjukade sig och bad om förlåtelse – och fick den. Vi fattar instinktivt att Farisén inte ber på rätt sätt – så på det sättet vill vi inte be. Men även Farisén hade några rätt – till exempel att han bad och var tacksam, vilket också faktiskt är bra. Vi behöver alla be med frimodighet och tacksamhet, men utan att se ner på nån annan. Om vi idag fnyser åt Farisén har vi kanske en lika självupphöjande attityd som han? Fokusera på att be uppriktiga, trosfyllda och ärliga, ödmjuka böner rakt från ditt hjärta till din Fader i himlens hjärta så undviker du fallgroparna… Håll inte på med jämförelser… Kliv in i relationen!

Det faktum att vi blivit rättfärdiggjorda i Kristus får aldrig leda till att vi ser ner på andra som också tagit emot syndernas förlåtelse – eller som kanske inte gjort det än. Vi ska inte se ner på nån – vi ska vara ödmjuka både inför Gud och andra. Samtidigt behöver vi lite av tacksamhet över livets goda för att inte fastna i attityden att ’allt är dåligt’.

’Människornas stolthet ska böjas ner och männens högmod ödmjukas. HERREN ensam ska vara upphöjd på den dagen, och avgudarna ska helt försvinna.’ Så profeterade vår anfader profeten Jesaja. Jag antar att det är det som HERREN håller på med just nu – med tanke på att alla högmodiga makter och världsriken idag ser ut att upplösas och falla sönder.

Inför sin allra största utmaning bad Jesus: ’Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig’. Vi får också be så i denna utmanande och törstiga tid: ’Fader, förhärliga din kyrka så att kyrkan kan förhärliga dig’’Vår själ är som törstig jord inför dig’…

Ps 143:6-10; Luk 18:9-14; Rom 3:21-28; Jes 2:17-18; Joh 17:1

Att fylla hela världen med frukt

Det kan tyckas som en enorm och gigantisk uppgift – att fylla hela världen med frukt. Ändå är det precis vad profeten Jesaja profeterar ska ske. Han talar om att det ska ske utifrån den underbara vingården. Och att det är Gud som gör det.

Den första tolkningen går rent konkret till Israel – som en nutida vingård fyller hela världen med Jaffa-apelsiner med mera. Den andra tolkningen är lite mer symbolisk och andlig och går via Nya Testamentets tal om andens frukt (karaktärsdrag) – alltså att himmelrikets karaktär ska uppfylla hela världen. Hela världen måste innefatta alla de offentliga rum där totalitära ateister säger att troende inte bör få uttrycka sin ’gammalmodiga och kränkande livshållning’. Till exempel stora arenor eller internet.

Läser i tidningen Världenidag (210807) om rugbylaget från Fiji som i onsdags vann OS-guld under rubriken ”Fiji lovsjöng Gud efter sitt OS-guld”; de sjöng ”Vi har övervunnit, genom Lammets blod, i Herrens ord har vi övervunnit”. Fotot från händelsen visar att de sjöng med total hängivenhet. Jag tar detta som ett tecken på att hela världen fylls med frukt – genom Ordets och Andens verksamhet i hela världen. Vilken enorm glädje som fyller min ande!

Jag är den sanna vinstocken, säger Jesus. Kroppen är en och har många delar, säger Paulus. Jag menar – utifrån ord jag hittar bara i Johannes 17 – att de underbara orden av sin egen kraft bär frukt över hela världen – på alla kontinenter där det finns människohjärtan som tar emot orden – och ger dem vidare. Så stiger de mot himlen – tillbaka till Gud – i en lovsång.

Vadå för ord? Läs dessa substantiv med andakt: Härligheten – Namnet – Rättfärdigheten – Tillhörigheten – Glädjen – Enheten – Orden – Makten – Sanningen – Kärleken – Heligheten – Livet – Sändheten – Världen…

Dessa ord – och många, många fler – kan vara fyllda med en substans som bäst kallas himmelrikets frukt och karaktär. Njut av frukten medan du fyller världen med den!

Jes 27:2-6; Gal 5:22; Upp 12:11; Joh 15:1-9; 1 Kor 12:12-26; Joh 17:1-26

Not all those who wander are lost

”Not all those who wander are lost” skrev Tolkien. Inte alla som vandrar omkring i världen är förlorade eller vilsna, fritt översatt. De flesta tror att hans mening var att uppmuntra människor till att ha ett livsmål. Alla kan vi väl också vara lite vilsna och osäkra ibland – trots att vi vet vart vi är på väg – och vart vi vill komma – i det långa loppet.

Att vara förlorad eller funnen! Att vara maktlös eller ha kraften och modet att förändra! Att bära på skuld eller vara förlåten! Att känna sin synd eller av nåd ha fått rättfärdighet! Att leva under skam eller ha fått upprättelse! Att vara livrädd eller ha fått möta den trygga, försonande famnen!

Mellan sådana poler har identiteten hos oss människor pendlat i alla tider – och gör det fortfarande även i dagens svenska kulturklimat. Filosofin ”mellan självhävdelse och legitimationskris” kallar Svante Nordin hela 1900-talets filosofi. Antingen hävdar vi oss själva alldeles för starkt i individualismens namn eller river vi ner andra gruppers legitima rätt att existera. Inte har mycket blivit bättre på den fronten fram till 2021!

Jag önskar varje människa på jorden att få vara med om den här typen av kraftfulla identitetsförändringar – givetvis åt rätt håll – alltså från något dåligt till något bra. Från något ont till något gott. Det finns inget bättre eller tryggare ställe för det än i Herrens famn.

För de flesta av oss är det trots allt inte så väldigt antingen eller – vi kanske är trötta på antingen eller – utan mer att vi är på väg igenom… vi är i process, som det så fint heter. Det vill säga vi är på väg från ett läge till ett annat – även när det gäller känsligheter som identitet, tillhörighet, gemenskap och religion…

Att först – eller periodvis i livet – leva i ett ”förlorat – förvirrat – bortkommet” tillstånd, som ett förlorat får, och sedan få komma till Faderns öppna famn. Det finns trots allt inget bättre. I den allra sista versen i Bibelns längsta Psalm är bönen: ”Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, för jag har inte glömt dina bud.” Och Jesus ber: ”Far, jag vill att att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig.”

Ps 119:176; Joh 17:24

Ditt uppdrag i världen

Varför finns jag till? Vem är jag? Vad har jag här att göra?

Meningsfrågan är den allra viktigaste frågan för väldigt många människor på jorden. De flesta finner också svar på meningsfrågan som gör att man verkligen vill leva. Kärleken till sina nära och kära, till familjen, är det vanligaste svaret. Om kärleken inte fungerar på den fronten kan man tappa livslusten. Ett annat mer krasst svar är: Det handlar inte om dig!

Det finns svar i din egen personlighet om vad du skapades till – vilket uppdrag – vilken mission – du är kallad till: Om din personlighet lutar åt äventyr är det säkert så att det är precis vad du är kallad till. Om du lutar åt sanning och rättvisa så säger det något om vem du är. Om du alltid vill leva glad och sprida glädje och trivsel till andra och skyr all sorg som pesten säger det något om din kallelse. Om du har en tendens att alltid bry dig om andra och dina samtal gärna blir långa – har du helt säkert kallelsen att vara pastoral! Om du lutar åt att alltid visa och förklara – både för dig själv och andra – allting som syns och inte syns – är du med all sannolikhet kallad till att vara lärare…och så vidare…

För den elit som drar alltför enkelspårigt åt sitt eget förstånd, kan det vara dolt att man är kallad till något över huvud taget. ”Vid den tiden sade Jesus: ’Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn. Ja, Far, så var din goda vilja…” Men kung David säger om Jesus: ”Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte”.

Redan på Moses tid kom kallelsen att ”du ska älska HERREN din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft”. De orden har blivit vägledande för generation efter generation i vår värld! Vi som också läser Johannes vet att det också menas att vi ska älska varandra och andra människor på samma helhjärtade sätt.

För att klara det måste vi leva i omvändelse och ”sinnets förnyelse” varje dag – så att kärleken – meningen med livet – kan komma fram varje dag – i förhållande till alla vi känner och kanske snart känner…

Så här uttrycker Paulus missionskallelsen i en lovprisning: ”Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen.”

Be en bön med mig: ”Fader, fyll ditt folk med härlighet så att alla kan ’leva sin mening’…”

Mt 11:25-27; Apg 2:28; 5 Mos 6:5; Rom 11:36; Joh 17:1, 24

Andens verk i världen

Det finns hur mycket evidens som helst för vad Anden – alltså den helige Ande från Gud och Jesus – har gjort och gör och fortsätter att göra i världen! När sekulärt sinnade människor frågar efter tecken använder de oftast ordet evidens, som betyder bevis, egentligen. Det är oerhört spännande att följa Guds verk på alla kontinenter – och spana efter dessa tecken. I våra dagar syns de mycket tydligt – även på internet – trots alla ”fake news” som också dyker upp där.

Läser just nu om en man som hette Hegel. Han skrev en bok om ”Andens fenomenologi” och drog slutsatsen att Anden är lika med Förnuftet är lika med Staten – och lade därmed grunden till ett totalitärt tänkande både åt höger och åt vänster. Många av hans kritiker kallade det senare för en draksådd, eftersom det ledde till en splittring. Det känns som att Hegel missade nåt här, även om han hade rätt i en del annat. Paulus talade om ”gåvan att skilja mellan andar” – det är en av de viktigaste gåvorna för oss alla som lever i de ganska svåra tider som vi faktiskt lever i idag.

Anden är verklig trots att Han inte syns för våra yttre ögon. I vårt eget inre kan vi alla förnimma honom. Det behövs förstås att vi först tar emot honom. Sedan blir det ”en källa i honom (oss) med vatten som flödar fram med evigt liv” och ”ur hans (vårt) innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram”.

Jesus säger om Anden att ”han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er”. När den helige Ande kom föddes också kyrkan – Kristi kropp – församlingen – på självaste Pingstdagen. En ny mänsklighet kom till liv – och började sprida sig ut över världen.

Hegel hade rätt i själva strategin Anden använder när Ordet sprider sig över världen. Det går från tes till antites till syntes i alla människors hjärtan – liksom från enhet till splittring till enhet igen. Det sägs om Babel att ”Hela jorden hade… samma ord” och ”därifrån spred han ut dem”.

Vilka är då tecknen på Andens verk i världen? Tecknen handlar alltid om väsende, förmågor och betjäning eller för att säga det med ett mer teologiskt språk – om frukt, gåvor och tjänst. Överallt kan vi på dessa områden se tydliga tecken på Andens verk i världen. Glad Pingst till dig och din familj!

1 Kor 12:7; Joh 4:13-14; 7:37-38; 14:26; 1 Mos 11:1-9

Tjata på Gud

I Göteborg säger de ”tjöta” när de menar ”snacka lite”. Från början måste det ha betytt ”tjata” – alltså ”prata för mycket och framförallt för ofta”…!

En änka – lämnad ensam med 10 barn att försörja – låg i fejd med sin granne som ville ta hennes hus och mark ifrån henne. Hon gick till domstolen för att få rätt av domaren. Han var en sur och tvär gubbe helt utan respekt för vare sig Gud eller människor. Hon tjatade ”hål i huv’et” på domaren tills han tänkte: Jag måste ge henne rätt för att bli av med henne… Sån är inte Gud, sa Jesus. Han är tvärtom. Han kommer snart att skaffa er rätt – också i detta livet. Slutsatsen av Herrens liknelse blir: Tjata på bara! Gud älskar när du tjatar! Dessutom kommer Han att svara snabbare än en sur domare.

Det helt fantastiska i sammanhanget är ju att vi alla – precis var och en – både får och kan ha en alldeles egen relation till vår Far i himlen. Men för att det ska fungera för oss behöver vi förstå att det finns betydligt fler böneformer än tjatbönen – och vi behöver dem alla för att själva må bra. Ingen kan ju må bra själv av att tjata hela tiden.

Bönen kan också vara ”kasta bekymmer på Gud”-bönen. Den är skön. Eller ”tacka – prisa”-bönen. Den är underbar. En av mina favoriter är ”tillbedjan – kontemplation”-bönen. Den är verkligen avstressande och ”för mig till ro”. Men att frimodigt be att nåt ska hända – en sån bön som Jesus använder ordet ”begära” om – det är också en sån bön som Gud tycker om. Precis som vi tycker om när våra barn är lite ”gutsy”, lite frimodiga gentemot all auktoritet…

Paulus ber med frimodighet och ödmjukhet: ”Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av alla Guds fullhet.”

Känner du inte en längtan efter att be på nåt sätt…? När vi tjatar på Gud räddas världen…

Luk 18:1-8; Ps 23; Ef 3:16-19

Att växa i Andlighet är att växa i Tro – inte i egensinne

De underbara orden ”Att växa i Tro” måste helt enkelt vara synonyma med ”Att växa i Jesuslikhet”. Det är ju gentemot vår Mästare vi växer i tro, trohet och trofasthet. För mig är orden lika underbara som orden ”Att växa i Kärlek” eller att få se att ”Hoppet växer” i en människas liv. Paulus nämner väldigt ofta de tre orden tillsammans; tro, hopp och kärlek. Och Jesus, å sin sida, har starka intentioner för våra livs utveckling, exempelvis när det gäller just tro, hopp och kärlek…

Guds Ande – som har kommit till oss -fortsätter att jobba på Jesuslikheten i våra liv. Jesus säger om Honom ”när han kommer ska han överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom”. Nuförtiden måste den rättfärdigheten levas ut (visas fram) genom den levande Gudens församling med den helige Andes hjälp. Det finns ingen annan väg.

När Johannes proklamerar ”Detta är kärleken:” beskriver han sedan hur det var Gud själv som började, men hur denna Guds kärlek och närvaro sedan fortsätter i de troendes gemenskap. Därifrån fortsätter sedan den stora kärleken sin resa ut på alla torg, vägar och stigar som finns i hela världen. Kärleken, tron och rättfärdigheten hör ihop.

Hosea profeterar: ”ut ur Egypten kallade jag min son”. Det måste betyda att vi är kallade att vara ett annorlunda folk i den här världen – som älskar och tror mer också i tider då det tycks som att kärleken kallnar och hat och likgiltighet vinner terräng. Vi ska inte vara som resten av världen. Vi ska vara mer ”så som i himlen”. Det betyder inte att vi blundar för synden. Nejdå, vi ser den…

Han fortsätter: ”Jag var för dem lik den som lättar oket över deras nackar, jag böjde mig ner till dem och gav dem mat”. Det vittnar om en oerhörd kärlek i Faderns hjärta – en kärlek som på alla sätt jobbar på att vi ska växa i trohet mot Jesus i allt. Ja, ända till döds, om det skulle bli nödvändigt. Men det är helt ok att hoppas att den dagen inte kommer så snart – så vi hinner älska så många som möjligt medan vi lever…

Psalmisten säger: HERREN har gjort sin frälsning känd, han har visat sin rättfärdighet inför folkens ögon”. Jag vill fråga dig: Hur gjorde Han det? och Hur gör han det? Jag tror att du kan svara på det.

Den psalmen avslutas så: ”…för han kommer för att döma jorden. Han ska döma jorden med rättfärdighet och folken med rättvisa.” Det är hög tid för församlingen i hela världen att resa sig och ännu tydligare visa fram – genom sina egna liv – inte nödvändigtvis med ord – vad rättfärdighet är. Då kan det komma att gå bra för väldigt många. Sann Andlighet är alltid rättfärdig och ren…

1 Kor 13:13; Joh 16:5-11; 1 Joh 4:10-16; Hos 11:1-4; Ps 98:1-9

Vaya con Dios – genom sorg och glädje

Att vandra genom livet – genom att hålla Gud i handen – och vara hans lilla barn som han tar hand om. Vilken dröm! Att han dessutom är aktiv – genom sin högst närvarande Ande – och ger oss vägledande impulser, undervisar oss om den väg vi ska vandra – vilken lycka!

Det innebär inte, som man lätt kan få för sig, att han fixar allt åt oss så att vi får ”glida fram på en räkmacka” genom livet. Ursäkta bilden. Jag har aldrig fattat den själv. Alltså hur den bilden blev ett svenskt ordspråk, typ. Men att det är en bild på att ”få allt serverat och ha det bekvämt och roligt” – den delen fattar jag… Gud är ingen ”curling-förälder”

Livet består av en massa utmanande situationer som vi med Guds hjälp lär oss att ta oss igenom. Därför lär vi oss massor på vägen. Jesus lämnade sina lärjungar med både sorg och glädje i hjärtat – men pekade med hela handen på vägen till Livet. Gud själv säger att ”Även om bergen viker bort och höjderna vacklar, så ska min nåd inte vika ifrån dig eller mitt fridsförbund vackla”. Hebreerbrevets radikala författare säger ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära.” Det behövs ibland för att vi ska kunna möta Gud och se vägen igen – när många människor vanärar och ”förmörkar” Gud… Det måste betyda att vi inte får bli alltför kära i våra fyrkanter – utan alltid måste vara redo att bryta upp och gå en ny väg med Gud. Vaya con Dios!

I Psalm 147, om ’Herrens välgärningar’, beskrivs, med många verb, hur Gud ”bygger – samlar – helar – förbinder – bestämmer – nämner – stöder”… Det känns enormt betryggande för ett barn att ha en så aktiv och närvarande Far!

Joh 16:16-22; Jes 54:7-10; Heb 13:12-16; Ps 147:1-7